Jag har nog aldrig gråtit så mycket efter en förlust som jag gjorde igår, men såhär dagen efter den tunga förlusten så känns det lite bättre, fortfarande jobbigt, men jag har fått lite mer distans och perspektiv på det hela. Jag skyller inte mig själv längre för att jag missa serven i femte set så Sollet får matchboll och kan ta hem segern.. Visst, det svider, men jag kan inte göra nåt åt det nu. Och om jag ska tänka positivt så är jag glad att gårdagens match bara var en seriematch (dock ganska viktig med tanke på Grand Prix) men det var ju ingen finalmatch!
På tal om Grand Prix så är det fortfarande inte omöjligt att ta oss dit, men det blir ju lite svårare nu när vi bara tog en poäng igår.
Bortsett från att jag missade den där serven igår så spelade vi inledningsvis mycket dåligt. Vet inte hur det kommer sig för vi var alla beredda på att Sollentuna var bättre än vad de visade under Svenska Cupen finalen.
En pause mellan andra och tredje set gav fördel till oss då vi efter det började spela volleyboll på riktigt. Vi tog 2 raka set med 25-18. I början på femte sprang Sollet iväg med ett par raka poäng men vi gjorde en jätteupphämtning vid sidbytet och ja... slutet vill jag bara glömma! Det står 13-13 och jag känner mig säker och lugn när jag går ner till baslinjen för att serva. "position 1" tänker jag och servar. Men jag ser bollen få mer luft under sig och fortsätter att segla förbi plan och landa bakom baslinjen på andra sidan. Ärligt talat så blev jag chockad. Jag har aldrig missat en serve i sådant läge! Och hur kan man missa om man inte är nervös eller rädd att missa?! Attans rabarber alltså.. Jag är besviken på mig själv!

Okej, nu lite positiva tankar: En erfarenhet rikare. En gång är ingen gång. Lär av misstaget. Blir starkare av detta. Mental utmaning..
Aja, det får räcka.

Dags att ta nya tag! Det är bara att gå vidare :)