gick in på en old friends blogg och snubbla över det här inlägget som bara fasta som klistret innan för pannbenet på mig. fint. pricksäkert. och alldeles underbart beskrivet.

"Jag har ett suddigt fotografi som skvallrar om dåtiden. En dåtid som var bra, men säkert inte så fruktansvärt fin som jag minns den. För även om det ibland känns som att precis varenda låttext, varenda citat och varenda bild man stöter på passar in i det där pusslet som en gång höll på att bli klart men som tillslut snubblade på mållinjen, så vet jag bättre nu. Ett färdiglagt pussel är ingeting att ha. Man missar livet då. Man missar dom spontana stunderna som egentligen är dom som i längden kommer att betyda mest av allt. Man missar den där guldglansen som bara syns kring en människa som strålar för att han precis fått reda på att något oväntat har hänt, något oväntat bra, något oväntat fint.
Det handlar om att våga släppa taget, att inte vara rädd för framtiden. För oavsett vart i livet man befinner sig så finns det alltid, alltid, alltid någonting att se fram emot. Och även om man inte vet vad det är så kommer det där oväntade bra någon dag. Man får ett oväntat fint förslag och plötsligt står man där med leende bredare än ansiktet och allt känns plötsligt sådär löjligt fantastiskt igen. Men för att nå dit måste man våga leva i nuet. Och det mina vänner, det är något av det svåraste som finns. Dåtiden hade sin glans och framtiden kommer säkerligen stråla, men ingeting kommer kännas värt det om man vaknar upp en dag och glömmer att leva för stunden. Just nu är jag tjugotvå år, fem månader och tjugonio dagar gammal. Och vet ni, det är precis lagom. I alla fall idag."

- Maria Lidman